antibloggaren

Att alla föräldrar oroar sig för sina barn är ju inget konstigt. Det är så bara. Jobbigare är det när det är tvärtom. Tidigare har jag varit orolig för att min mamma är så gaggig och blev det redan tidigt. Sen kom beskedet om hennes cancer och jag blev mer orolig.

Men nu är det faan värre än värst.....orkar inte ens tänka på det! Hon har mått dåligt nu ett tag (efterdyningar av cytostatikabehandlingen) och frågar mig om råd...b.l.a.
Jag har förklarat att kroppen inte riktigt hunnit återhämta sig. Den är i chock och det är ju inte så konstigt.

Jag trodde att det skulle vara bra för henne att börja jobba, men jag inser nu att det kanske var lite för tidigt. Men hon är rädd och svamlar och sen frågar hon om samma sak igen...å igen....å igen...å igen. När vi pratade när jag var där sa jag högt med en hård ton: Lyssna nu på mig mamma!!! Ja ja sa hon MEEEEEEN 10 minuter senare frågade hon om samma sak.
Jag får ont i magen...så gammal är hon ju inte...suck!

I dag ska jag få besked. Hoppas det är positivt....hoppas, hoppas, hoppas, hoppas =)