antibloggaren

Tiden går fort och dagarna passerar omärksamt...ibland. För helt appropå kan verkligheten slå en i ansiktet. Jag har accepterat min situation (som jag inte nämner med ord här) och är väl medveten om hur det kan eller inte kan bli. 

Förut trodde jag att allt handlade om det psykiska, att det var det som var spärren..men så är det inte. Jag slutade tro det för ett bra tag sedan. Man lever under sådana stressade situationer ibland (som man inte KAN styra över) att det är helt omöjligt att INTE tänka...ja om du inte är hjärndöd förstås.

Nu på senare tid har jag fått veta att stress och psykisk ohälsa inte har någon somhelst inverkan på situatuonen i fråga. Nu är det ju i mitt fall andra bakomliggande faktorer, men om det inte hade varit det så hade det inte spelat någon roll. Det är slumpen som avgör! Bra eller anus...så är det bara.

Men trots detta, slumpen eller inte...så gör det så förbannat ont!! Ibland frågar jag mig själv om han där uppe vill straffa mig för något. Vad har jag gjort för fel? Varför just jag? (slumpen tänker ni då).

Jag har följt en tjej, via hennes blogg, hon hade tur och det är inte det att jag missunnar henne det. Absolut inte! Man identifierar sig med andra och känner sympati. MEEN, DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!

Hjärtat väker dagligen, även om livet går vidare och dagarna passerar.