antibloggaren

I går var jag på en ny klinik. Jag blev väldigt positivt överraskad. På en timme fick jag mer information än jag någonsin fått på 2 år på min ursprungliga klinik. Jag var först helt chockad! Läkaren jag pratade med visste verkligen vad hon snackade om.
Dock var det ju inte så roligt ämne och jag kanske har en eller två diagnoser. Men det kändes skönt att äntligen få veta och förstå vad som händer. Jag var helt med när läkaren förklarade hur hon tänkte. Hon var lite smårolig ochså =D
Jag var jätteglad när jag gick därifrån och var väldigt pratsugen!

Knallde i svinkall blåst, men de gjorde inget. Gjorde inget att jag hade tvättstugan heller. Det var bara roligt.
Posten tog en väldig tid på sig igår. När jag kollade halv 3 hade det fortfarande inte kommit något så jag tog mig en tupplur och vaknade ännu mer nöjd.
Gick ner och hittade lite post i alla fall, bara reklam....trodde jag! Ett brev från arbetsförmedlingen talade om för mig att jag måste hitta ett jobb ganska snart annars måste jag flytta.
Från att ha varit toppenglad och nöjd heeela dagen blev kvällen skittråkig. Jag var sur och bekymrad. JAG VILL INTE FLYTTA. VARFÖR gör de såhär?
Ska jag lämna min man, familj och vänner här och flytta till en annan stad? Åka hem på helgerna? Det låter inte som livskvalité.

Idag har jag motvilligt sökt ett jobb i Oxelösund, en liten jävla skithåla i Sörmland. Men det är möjligt att pendla dit. I Norrköping fanns det ett receptionistjobb också. Så vi får väl se.

Adios!